Nu när jag sitter och tänker tillbaka på våran tid tillsammans så sitter jag och skrattar för mig själv. Kommer du ihåg den där gången jag skulle hem från dig och jag cyklade alltid jätte fort ner för den branta backen hem till mig, också springer din katt charlie ut mitt emellan mina hjul på cykeln så jag voltar framåt och åker ner på backen, skrapar upp knät rejält och fick massa andra skrubb sår dessutom vart min cykel alldeles skev. Men det enda jag tänkte på var hur det gick för din katt charlie, jag trodde att jag hade dödat honom. Jag visste hur mycket du älskade den där katten, jag ville verkligen inte vara den som tog livet av den! men iallafall så hörde din mamma ett skrik från backen så hon åkte ner med bilen packade in min cykel och skjutsade hem mig. På kvällen skriver du på msn att charlie bara fick en liten fläck där han förlorade lite päls men det var allt, då kunde jag inte låta bli att skratta trotts att jag hade så ont överallt, jäkla katt skrälle! får mig att volta ner i asfalts backen och själv klarar han sig helt felfri (fast det vet ju det jag ville, men endå!) haha... har fortfarande ett stort runt ärr på knät efter den olyckan, förut hatade jag ärret men nu mera så ler jag för jag förknippar det med ett väldigt fint minne.