Nu var det ett tag sen jag skrev på bloggen... jag har inte glömt bort dig Emma, det kommer jag aldrig att göra, jag tänker på dig varje dag. Brukar drömma om dig ibland, älskar att drömma om dig, det känns alltid som att allt är på riktigt, att jag får träffa dig igen. Det har varit jobbiga månader, begravning, gravnedsättning, att få träffa din familj i all denna sorg, så mycket minnen kommer tillbaks, du har den finaste familjen, känner mig på ett märkligt vis alltid hemma när jag träffar dom, eller ja det är kanske inte så konstigt med tanke på hur mycket tid jag har spenderat hemma hos er och med er.

Jag blir både ledsen och arg varför någonting sånt hemskt skulle få hända dig, världen är så orättvis.... och att du aldrig kommer att få ta studenten som jag precis har gjort, du kommer aldrig att få uppleva den lyckan som uppstår när man tar studenten, varför varför... just du min älskade vän, du hade så mycket att leva för. Du är otroligt saknad Emma. Ingen kan ersätta din plats i mitt hjärta.